ett musikaliskt minne

Mitt intresse för psykologi väcktes av mina första musikaliska erfarenheter av att spela i band. Jag var nybörjare på gitarr men hade tagit mod till mig att spela elgitarr i ett bluesband med kompisar på fritidsgården där vi brukade umgås på kvällarna, fritidsgården hette Söder o låg på Anderstorp i Skellefteå. Det här var på 80-talet o vi spelade otidsenligt nog blues o äldre hårdrock. Jag var i stort sett nybörjare på gitarr men hade av grannen, som var i min ålder o som spelade även han, introducerats till instrumentet. Min granne Fredrik hade spelat längre än mig o var naturligtvis därför bättre än mig på det där, han hade spelat en del orgel innan han började spela gitarr o jag upplevde bland annat att han hade det mkt lättare än mig på att uppfatta tonhöjder o lära via gehör, vilket var sätter vi lärde oss på. Jag upplevde faktiskt att jag hade ovanligt svårt bara att göra det mest basala, att stämma gitarren, o så var det i många år. Men av någon anledning så bestämde jag för mig att det var gitarr jag skulle spela, inte trummor, som jag gjort i flertalet år innan gitarren tog över. Trots att jag hade extremt svårt för tonhöjder så kämpade jag på år efter år för att på egen hand lära mig grunderna i gitarrspel. När jag började lyssna på blues så har jag ett starkt minne av att det kändes bekant på något vis, samtidigt som det drabbade mig med kraft. Jag hade lyssnat på Jimi Hendrix på en kassett o sättet som han spelade på gjorde ett enormt starkt intryck på mig. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var märkligt att det gick runt bluesslingor i huvudet på mig i flera dagar efter det att jag lyssnat på bandet några gånger. Bluesens uttryck slog tydligt an en ton i mig som verkade passa mig av någon anledning. Ett särskilt starkt minne från spelandet på fritidsgården, vi repade o det var min tur att spela solo, jag hade inget inövat så jag fick helt enkelt ta mod till mig o spela det som ev ville komma. Känslan då var så stark, jag minns att jag var otroligt nervös i replokalen, men jag blev som häpen när jag på något vis trots allt lyckades få ihop något som lät som ett bluessolo trots allt, o jag kommer ihåg att undrade vart det kom ifrån? Ja, vart kom det jag hittade på ifrån? Det jag gjorde var ju inte fullt ut planerat, utan jag tog modet till mig o gick på upptäcktsfärd med hjälp av de toner o skalor jag övat in, o det kändes så häftigt på något vis, så kraftfullt att det faktiskt blev något. Det i kombination med hela grejen att spela tillsammans, att skapa låtar från ingenstans, ihop, o sen uppleva hur vi gjorde något av dem tillsammans liksom ”resonerade”, slog an en känsloton i oss alla som vi delade med varandra. Blev det bra så kände vi ofta samma sak, lite gåshudskänsla sådär. Just den grejen, att umgås i replokalen, snickra på låtar, skapa o dela känsloupplevelser med de andra i bandet, blev den egentliga motivation för mig att fortsätta musicera o jag lärde mig senare då jag läste till psykolog, ett det kallades för intersubjektivitet. Intersubjektivitet utgör en av människans absolut viktigaste drivkrafter i livet, att få dela subjektiva känsloladdade erfarenheter o upplevelser med andra. Det gör vi bla genom musik men även i många andra situationer exempelvis då vi möts o samtalar om sådant som berör oss, händelser eller upplevelser som betyder något för oss. Just den förmågan o den drivkraften tänker jag är något av det absolut mänskligaste i oss, vårt behov av att känna delaktighet, att få bli bekräftade o att få bekräfta andra,

Ett annat begrepp från psykologins värld som jag skulle vilja lägga till mitt minne av att musicera i grupp är att det i grupp händer något väldigt spännande o intressant ur ett utvecklingsperspektiv gällande inlärning av nya färdigheter o förmågor. Inom rysk psykologi så finns det ett begrepp som heter ”proximal utvecklingszon” vilket fångar upp fenomenet att vi människor höjer vår prestationsförmåga över vår egentliga förmåga då det finns andra i gruppen som har mer erfarenhet o kunskap. Den ryske hockeytränaren Tichonov använde sig att den kunskapen då han revolutionerade internationell hockey på 70 talet genom att bryta mot den då rådande normen att toppa femmorna i laget på så vis att de bästa spelarna spelade i förstafemman, sen de näst bästa i andrafemman, och så vidare. Det han gjorde var helt enkelt att i stället sprida ut de rutinerade o skickliga spelarna i samtliga femmor, för att på så vis få de mindre erfarna o kunniga att höja sin prestation genom att så att säga naturligt stiga in i ”utvecklingszonen”, där de då höjde sin förmåga några snäpp med hjälp av de skickligare spelarnas kunskap o färdigheter. Han började med att helt vända upp o ned på ligaspelet i sovjetunionen genom att ta ett klubblag i en lägre serie som på några år klättrade i ligorna för att till slut vinna den högsta ligan. O det enda han gjorde var att sprida ut erfarenhet o kompetens i femmorna för att på så vis maximera inlärningseffekten som finns i ”den proximala utvecklingszonen”. Var man intresserad av hockey på sjuttio, åttio o nittiotalet så hade man chansen att följa hur det sovjetiska landslaget under Tichonovs ledarskap internationellt gjorde succé med i stort sett total dominans, bland annat chockade de Canada då de lyckades gör det omöjliga att besegra Canadas på hemmaplan i Canada CUP 1981. I en musikgrupp med medmusikanter så förklarar begreppet ”proximal utvecklingszon” en betydande del av attraktionskraften som samspelet i grupp utgjort för mig då i livet. I ett gruppsammanhang, i stort sett i vilket som helst, så finns det alltid någon som har färdigheter som jag inte har, så har man huvudet på skaft, är observant, nyfiken o intresserad, då finns det i alla grupper en potential för individuell o gemensam utveckling. Mer eller mindre medvetet så kan man alltid ta del av o dela med sig av färdigheter som får individerna i gruppen, o gruppen som helhet, att fortlöpande utvecklas. Det finns en enorm energi o kraft i att låta sig inspireras av andras kompetens o färdigheter.

Slår man ihop de mellanmänskliga processerna som begreppen proximal utvecklingszon samt intersubjektivitet representerar så får man en god förståelse för hur vi människor växer i kreativa o kvalitativa möten med andra, exempelvis genom samtal o terapi, eller som en deltagare i ett musikband. Erfarenheten av att musicera o utvecklas i ett musikaliskt sammanhang väckte för mig ett intresse av att förstå psykologin bakom, o den förståelsen har för mig gjort tydligt att musikskapande i ett musikaliskt sammanhang väl går att överföra till samtal i mitt arbete som psykolog, ett kvalitativt mellanmänskligt möte berikar då kreativitet o skapande får stå i centrum, då musik kan uppstå.