Det finns en del fördomar om skapande o kreativitet o den vanligaste är kanske den att endast ett fåtal av alla människor föds med förmågan att vara kreativa o skapande. Ett extremt men allmänt accepterat uttryck för detta är föreställningen om geniet med stort G. I vår kultur anses det vara så att några få blir skapande genier samtidigt som resten bäst bör hänvisas till åskådarplats. Sittandes på läktaren erbjuds de möjligheten att riskfritt konsumera o låta sig hänföras av geniernas ”övermänskliga” kreativa förmåga o ”skapande” kraft. I vår kultur är genialitet kanske främst förknippat med musikaliskt, konstärligt arbete samt även vetenskapligt. Exempelvis Picasso, Mozart eller Albert Einstein för att ta några exempel där de flesta av oss nog skulle vara överens om att vi har med genier att göra. Osedvanligt kreativa o påhittiga idrottsmän o kvinnor, samt affärsmän/kvinnor föräras även i vissa fall epitetet geni.

Det de flesta inte vet är att ”geniet” i vår moderna tappning är en nytt fenomen i vår kultur. Går vi drygt hundra år bakåt i tiden eller mer, så fanns det faktiskt inga genier alls, i den bemärkelsen vi använder ordet idag. Exempelvis så var Leonardo Da-Vinci inte ett geni i den bemärkelsen, inte heller Johan Sebastian Bach. Inte heller betraktade de sig själva som genier utan de ansåg ödmjukt att de förärats sin skaparkraft av gud. Gud verkade/skapade genom dem o de hade som uppgift att ödmjukt förvalta sin gåva på bästa vis för att därigenom låta sig användas för det syfte som gud avsett för just deras liv. Som guds verktyg så var skapandet fokuserat på att frammana det vackra o sköna i den värld vi lever i o som gud skapat. Den tidigare uppfattningen om skapande förmåga o kreativitet som en gåva från gud, skiljer sig alltså markant från den nuvarande som bygger på föreställningen att vissa har mer tur än andra i ett genetiskt lotteri.

Oavsett vad vi anser vara källan till människans kreativitet så är det intressant att fundera över om det är en olycklig fördom eller inte, att enbart några få föds skapande o kreativa, medans det stora flertalet inte gör det? Jag skulle vilja säga att det är en fördom, o det på grund av snudd på uppenbara skäl. Från ögonblicket då ett barn föds, eller faktiskt redan tidigare än så eftersom barnet redan i magen samlar på intryck o erfarenheter, bla ljud o dygnsrytm, från födselögonblicket så startar en intensiv inlärningsprocess upp. Barnet föds in i vår värld o det ”normala” är att de gör det med en enormt stark inneboende drivkraft att ta till vara på varje situation för att lära o utvecklas. Redan i magen påbörjas inlärningsprocessen, erfarenhet läggs till erfarenhet o allt eftersom tiden går så skapas inom barnet en egen unik, o under goda omständigheter sammanhängande ”känslobaserad kunskap” om sig själv o sin omvärld. Vi kan kalla det för en ”gestalt”, en samlad erfarenhetsmassa som skapar struktur o mening o hjälper barnet att allt eftersom förstå sin omvärld o hur det är lämpligt att agera i den. Gestalten, en inre till stora delar pre-verbal föreställningen om världen, är barnets egen unika ”skapelse”. En inre arbetsmodell om världen som för varje enskild individ utgör något fullständigt unikt o är summan av gjorda erfarenheter i samspel med barnets inre medfödda psykologiska förutsättningar. En analogi skulle kunna vara att barnets erfarenheter utgör pusselbitar som barnet sen använder sig av för att ”bygga”/skapa en egen inre karta över sig själv o världen som barnet lever i. Kartan används sen för att kunna orientera sig i världen o för att fortlöpande kunna anpassa beteende o på så vis hantera vardagens olika utmaningar. De allra flesta barn föds naturligt med instinkten o förmåga att vara drivande i processen att ”skapa” denna inre karta o arbetsmodell över världen, mer eller mindre helt på egen hand. Drivkraften o förutsättningarna finns där medfött men barnet behöver naturligtvis stöd o hjälp att justera kartan allt eftersom av vuxna med erfarenhet o samlad livsvisdom, men som regel är justeringarna av ”kartan” inget oöverstigligt problem eller hinder under livets gång. ”Motstånd” av varierande grad uppstår naturligtvis då o då o är en naturlig del av processen som helhet.

Det finns tyvärr några saker som kan leda till att utvecklingsprocessen o kunskapsbygget ”skapandet av kunskap” på individnivå mer eller mindre stannar upp. Dels är det inlärda rigida/oföränderliga uppfattningar om vad som är rätt o fel, kulturella o sociala uppfattningar som leder till ett starkt grupptryck. Grupptrycket leder till en otrygg situation med social rädsla för att göra ”fel” eller ha fel åsikter etc, rädslan har naturligtvis sin grund i att det finns en reell risk att fel åsikter etc kan leda till utanförskap o uteslutning. Det andra är känslomässiga låsningar av mer patologisk art, exempelvis svårare ångestproblematik. Dessa låsningar får ofta som konsekvens att den inre strukturen, kartan, arbetsmodellen blir svårartat rigid o med det mkt motståndskraftig mot förändring. Konsekvensen blir att den personliga utvecklingen går i stå samt att förmågan till anpassning minskar markant. Stannar detta upp under för lång tid så blir konsekvensen alltid psykiskt lidande i form av psykisk ohälsa, endera hos individen själv eller hos någon i omgivningen. Känslomässig rigiditet leder i stort sett alltid till förhastade slutsatser o förutfattade meningar om hur det ”måste” vara o hur det ÄR, i stället för att individen mer ”fördomsfritt” o flexibelt tillåter sig undersöka hur det ev skulle kunna vara.

Någon kanske undrar hur ovan går ihop med den Svenska skolans paradmetod för inlärning, korvstoppning i form av utantill-inlärning under tidspress? Svaret är: det går naturligtvis inte alls ihop. Den medfödda instinkten att relativt fritt o i eget tempo utforska sig själv o sin omvärld, tvingas vika undan för en inlärningssituation där prestation mäts utifrån antal reproducerade rätt, gärna på så kort tid som möjligt. Tidspress o repetition av information med målet att fortlöpande reproducera DET RÄTTA SVARET, ett svar som tryckts/repeterats in i minnet. Detta i en miljö där grupptryck o rädslan/risken för att göra bort sig ofta är ständigt närvarande. Lusten att utforska världen byts ut mot rädslan för att göra fel o efter en tid stannar det egna ”kunskapandet” mer eller mindre helt upp. Konsekvensen blir att allt för många slutar att förhålla sig sunt ifrågasättande till den information o ”kunskap” som presenteras för dem, detta eftersom de anpassat sig till en situation där enbart rätt svar efterfrågas o är giltigt, de är vana att det svaret kommer utifrån, inte inifrån dem själva som en process av lärd erfarenhet. Eftertänksamhet o en vilja att hitta egna lösningar i skolan anses inte sällan mest vara problematiska. Skolsituationen likriktar kognitiva beteenden mot konvergent tänkande i stället för divergent, förutfattade meningar o fördomar blir normen för vad som anses vara tänkande, vilket i egentlig mening är ett icketänkande. Det betyder i realiteten att en majoritet i kvalitativ mening inte tänker längre. Utantill-kunskap, repetion av inlärda fraser, hämtade från minnet utan reflektion o eftertanke, blir regel inte undantag. Resultat av flerårig repetitivt betingning. Detta i kombination med att individen, likt fisken i vattnet, blivit helt blind för det faktum att gruppen tagit över tänkandet eftersom grupptrycket styr vad som riskfritt kan hämtas från minnet i olika sammanhang.